Låt mig börja med det positiva: det finns inte många människor tillgängliga att göra musik lika fascinerande och komplexa som Ty Segall i indie -rockvärlden, liksom om du vill ha lite skarp gitarr Strimling, detta är ett utmärkt album att hitta till. Nu, det negativa: bara eftersom du kan komponera en melodi som gör T. Rex mycket bättre än T. Rex någonsin gjorde, betyder det inte att du kräver att komponera ett helt album av dem. Förutom att du verkligen inte kräver att komponera en dubbel album av dem. I dessa dagar av Spotify kämpar band för att skjuta ut volym, och. Som så många Stephen King -romaner är det de verkligen kräver redaktör. Freedom’s Goblin är överdrivet-även med fyra återutgivna låtar såväl som ett omslag. Men det är det enda ogynnsamma jag kommer att säga om det, eftersom det finns många fler skäl att gilla den här skivan än att kritisera den. Det finns saker här som blåser bort allt annat där ute – det är musik som få människor till och med kan försöka göra, eftersom det tar fulländad hantering såväl som teknik. Ja, det kan brus slarvigt och improvisation på ytan, men om du verkligen lyssnar är det uppenbarligen en välkonstruerad symfoni av clang, clatter och bang.
Låt oss börja hålla det omslaget: varannan vinnare. Segall tar den främst ofarliga disco -singeln och förvandlar det till ett crunchy garagebandets mästerverk – Disco Grunge. Jag gillar det. Lyssna sedan på den primära pretendern-den mest T-Rexy-melodin på skivan-med sina konstiga horn som sticker igenom, som pinholes i en ballong, så vad som än kan strömma igenom.
Och det episka, utökade Jam av hon är en kraftfull skit. Det har en hänsynslös baslinje, som en lok, såväl som några svarta sabbatsolon i mitten som får dig att trycka på huvudet och hårt plöja med luftgitarrkraft ackord, som uppfylls av en tangentbord solo (en tangentbord solo! ) Det får dig att förlora din känsla av tid. Detta är snabbt den mest där, traditionella rockmelodin på skivan, liksom det ensamma är värt köpkostnaden.
Sedan finns det andra utmärkelser: singeln, Fanny Dog, om sitt husdjur. Alta, som börjar tröga såväl som skonsam innan han exploderar med det allra bästa trumarbetet på skivan och en sträcka i mitten som verkar en hemsk mycket som Traffic’s “Dear Mr. Fantasy” i metoden som den når ut förbi Borders såväl som sedan drar dig tillbaka in. Såväl som fängelse-en minuts lång spräng av psykedelia. Ja, jag kanske fortsätter såväl som. Men jag kommer att sluta där. Detta album rekommenderas extremt.
Freedom’s Goblin av Ty Segall